september 13, 2004
Värsta dagen
Tack Gullmarie!
I fredags begravde vi pappa, den värsta dagen i mitt liv hittills (den dag han dog var lättare för då slapp han ifrån att plågas), och det är skönt att den är över. Än är väl inte allt över för någon utav oss, det tar sin tid och det får det göra, det är som det ska. Men fredagen var som ett avslut och nu får vi vända blad och försöka jobba oss framåt. Men det är många tankar som snurrar, det var min andra närstående som gick bort alldeles för tidigt pga cancer. 2000 misste vi min moster vid 59 års ålder. Sedan finns det fler som dött av cancer i släkten också. Vilka gener bär jag på egentligen? Ja, det dyker upp många frågor i huvudet, det gör det. Och min egen hälsa tar jag inte hand om, som vanligt när livet inte är alldeles lätt så har jag så klart ätit alldeles åt fanders fel. Min våg pekar uppåt med skrämmande fart. Det är bara 8,7kg kvar tills jag är uppe där jag en gång började för några år sedan. Jag som gick ner 37kg! Ja, nu gav ju graviditeten sitt plus också men ändå.. börjar nog vara dags att försöka tänka på hälsan igen, eller hur?
Så tråkigt att läsa att din far gått bort. Vet inte vilka ord som kan trösta in denna stund... Cancern är så brutal. En släkting på min sambos sida gick bort i cancer i somras, hon blev bara 28 år. Det verkar som att vem som helst kan drabbas, gammal som ung.
//Cia
Skriven av: Cia den september 21, 2004 12:25 EMHej gumman!
Jag miste min pappa ganska tidigt han skulle fylla 57 det året. Min lilla tröst mitt i eländet var att han hann se Madeleine som bara var 3 mån då. Tiden står stilla tycker man och undrar hur man ska ta sig frammåt men man gör ju det trots allt i oktober fyller Madeleine 20 så tiden rullar på. Saknaden finns ju där alltid men dom glada tokiga minnena är goa att ta fram. Sköt om dig.
Stor kram Eva
